zombierenässansen.blogg.se

Tja bloggen,

 

Jag kan börja med att kommentera att du har förstört min syn på världen, och mitt hopp för framtiden. The Tempest blev min sista pjäs jag skrev utan hjälpen av några andra. Jag som hade en repition idag, och så möts jag av detta. De kommer att förbjuda teatern år 1642? När jag läste detta blev jag så upprörd att jag tappade andan, jag var helt ärligt nära på att dö. Nu, tre år senare kan jag äntligen svara på detta mystiska inlägg. Det är idag den 23 april 1616 och jag ligger i min säng och skriver detta. 

 

Först av allt ska jag självklart besvara dina frågor framtidsmänniska. Skådespelare i England? Ja du, det har jag ändrat mycket på. För det första kan jag väl börja med att säga att det är endast män som får vara skådespelare i mitt stolta land. Tonårsmän spelar kvinnorna, det är ju alltid en man som spelar kära Julia i min fantastiska pjäs Romeo och Julia. Att ha en kvinnlig skådespelare är inte något som hänt i London än. Nu kommer jag ju även in på den Elisabetanska teatern så jag kan ju även ta och prata om det.

 

Det är nämligen det just jag har i alla fall till viss del skapat. Under 1570-talet var då London mycket negativt inställda till dessa offentliga föreställningar. Däremot ändrades detta tack vare vår förra drottning Elizabeth I som såg till att det kom stöd från det kungliga rådet och skådespeleri utbredde sig. Då började nya teatrar byggas utanför London, som var då offentliga. Genom detta kunde allt fler skådespelare börja leva på deras yrke. Till att börja med ändrades deras situation från att resa runt hela landet och helt enkelt "turnera" i privata hem och visa specifika teatrar till att endast permanent tillhöra en specifik teater. Det var just tack vare offentliga föreställningar detta kunde hända. Genom dessa får vi in intäkter vilket ger oss våran lön. Det gick länge rykten om att våra så kallade offentliga föreställningar egentligen "sög" men så var det inte alls. Jag skulle vilja säga att de var bättre än de vi framförde för drottningen.

 

Vid det här laget började även privata teatrar komma, och det är just tack vare de som innehållet i pjäser ändrats. Hur är det då med uppsättningar? Jo, skådespelarn har repetoarer. Man övar in upp till nio pjäser med de, för under veckan spelas mer än en. Offentligheten vill se skillnad. Under en månads period spelar vissa teaterfolk fem olika pjäser, och aldrig samma två dagar i rad (undrar om detta ändras i framtiden dock, har hört mycket klagomål på stressen från många håll). Min favoritgenre, tragedi, blev allt populärare i samband med detta. Något jag uppskattar så enormt och är otroligt stolt över.

 

Nu tror jag att jag icke vill prata mer. Min favoritteater, The Globe brann nämligen upp för tre år sedan. JÄVLA SKIT! FY FAN VAD JAG HATAR MITT LIV! Allt faller samman nu alltså. Okej, lite mer om skådespeleri för att lätta på beteendet. Mår inte bra alltså. Jag har faktiskt själv varit skådespelare, i vissa av mina pjäser. Bland annat i Hamlet, spelade jag spöket. Otroligt roligt var det! På The Globe hade vi cirka 20 som jobbade när det var som bäst, runt 5-6 skådespelare samt annat folk som hjälpte till i bakgrunden. Ibland kanske vi var lite för få men vi klarade oss ändå. 

 

Hur ser då en dag ut? På morgonen är det repition, och på eftermiddagen är det en föreställning. Beroende på hur biljettintäckterna blir får vi se hur mycket en skådespelare tjänar. Mest tjänar de ju i London, men på The Globe var det mycket priviligerat så det var inte dåliga löner här heller. Vi söker ju trots allt upp de allra bästa varje gång. De som faktiskt kan memorisera vad de ska säga och mer. Ja, det är ju otroligt mycket dialog i mina pjäser och alla kan ju inte få ett manus. Just därför får de kort med replikerna, "timingen" får de avgöra själva. De vet vilket ord som kommer precis innan de ska börja.

 

Vad ångrar jag med skådespeleri? Jag önskar ändå att kvinnor kunde fått vara med någon gång. Kanske borde jag gjort någonting revolutionärt här. Det var ju trots allt aldrig förbjudet för kvinnor att vara skådespelare, det ansågs bara som fel. Och fel är ju fel. Tonårspojkarna som spelade kvinnorna var ju alltid lite svåra att regissera men för mestadelen var de ändå bra.

 

Förlåt mig, jag mår inte bra. Jag ska ta och sova nu, så får vi se om jag någonsin vaknar upp igen. Jag ska lägga upp några bilder på mig själv, kom snälla ihåg mig och ta hand om er i framtiden! Lova mig det!