Artemisia Gentiletschi
Hej igen!
Fick en kommentar på mitt förra inlägg som jag tänkte svara på:
Visst var det så! Kvinnan har alltid varit underlägsen mannen, men det är ju igen nyhet direkt, för så är ju fallet även i dagens samhälle tyvärr. En våldtäkt var verkligen ”bara en våldtäkt” och alltså inget som togs särskilt seriöst. Och precis som det nämns i kommentaren jag fick så var fallet så att det ansågs vara ett någorlunda större brott om våldtäktsmannen sedan inte ville gifta sig med kvinnan, och jag kan inte uttrycka mig nog hur tacksam jag är att han var så korkad att han tog ett större straff istället för att gifta sig med mig. Hade aldrig velat spendera mitt liv med en sådan man.
Jag hade nu tänkt berätta lite om hur det var att leva som en som jag under renässansen/barocken - kvinna i konstnärsbranschen. Det var svårt för framförallt kvinnan att vara konstnär då hennes förutsättningar inte var densamma som för männen, så jag hade det inte alltid så lätt kan jag berätta för er! Exempelvis hade jag som kvinna inte rätten till en formell utbildning och jag fick dessutom inte gå i lära hos etablerade konstnärer, jag hade ju egentligen mest tur att jag hade en kontakt, min far, som gjorde att jag fick lära mig en massa. När jag var yngre reflekterade jag inte så mycket över det, men ju äldre jag blev och ju mer jag förstod samhällets strukturer vad gäller synen på kvinnan så är jag idag otroligt tacksam att jag fick den chansen, för det var det inte alla som fick. Dessutom fick jag ju vara elev till ännu en konstnär - Tassis - och även om han var ett svin så måste jag än då säga att jag lärde mig mycket och att jag är tacksam att som kvinna fått gå i lära hos inte bara en, utan två (!) konstnärer. Vi kvinnor fick på den tiden inte heller resa på egen hand, vilket män fick och det gav ju vissa fördelar till de manliga konstnärerna i form av exempelvis inspiration och erfarenhet.
Leonardo Bruni, en florentinsk humanist, började sätta upp riktlinjer för hur en humanistisk utbildning för kvinnor skulle se ut. Men han kom på att retoriken som är själva kärnämnet inom studia humanitatis (benämningen för de ämnesdiscipliner - moralfilosofi, historia, poesi, latin och grekiska, samt retoriken som det fokuserades mest på i Italienska universitetens humanistiska utbildningar) var till för att användas inom den offentliga sfären vilket inte var lämpligt för oss kvinnor att lära sig. Bruni var nämligen av åsikten att kvinnans plats i samhället var i hemmet och att vi därför inte hade något behov av att läsa retorik. Sedan fanns det även många kulturella förhinder som ställde till det och gjorde det svårare att vara just kvinnlig konstnär. Något som begränsade mig, och många andra kvinnliga konstnärer, var studien av den nakna mannen. Det ansågs inte vara lämpligt för oss kvinnor. ”Varför behövdes det då, kunde man inte bli konstnär i alla fall?” kanske du sitter och tänker nu? Visst kunde du bli konstnär ändå, men under den här tiden så var den nakna mannen otroligt populär och avgörande för den populärkonst som rådde just då. Och för kvinnan som alltså inte fick göra dessa studier av den manliga kroppen fanns det ingen annan typ av konst just då som kunde utmana dessa konstverks storhet. Eftersom att vi inte hade kunskaperna som krävdes för att göra dessa konstverk på samma sätt som männen hade, så fick (vad jag kommer ihåg) ingen kvinna något utav de prestigefyllda och lukrativa offentliga uppdrag som skulle komma att bli super kända och populära.
Konstigt nog, då rättigheter som exempelvis kvinnors eller homosexuellas allt som oftast bara ökat och blivit bättre allt eftersom historien tagit sig framåt, så avtog nästan de sociala, litterära och konstnärliga möjligheterna för kvinnor under renässansen. Det var som att historien stannade till på det planet för några år. Men i och med att feodalismen avskaffades och det italienska samhället moderniserades så öppnade det upp möjligheterna för de kulturella och sociala uttryck som renässansperioden är känt för, men det gällde ju då endast männen.
För att gå in lite mer specifikt om mig själv så måste jag ändå nämna att dessa hinder och begränsningar som kvinnorna under den tiden stod inför inte drabbade mig lika mycket som andra. Jag försökte alltid stå emot och göra sånt jag ”inte var ämnad att göra” vilket gjorde att jag sågs som rätt rebellisk, vilket jag kan hålla med om. Det gjorde att jag skapade mig egna friheter på ett annat sätt än andra kvinnor - friheter som för alla kanske inte ansågs jätte populära, just för att jag var kvinna och gjorde saker jag inte borde ha gjort. Jag skapade mig en egen tydlig stil som jag själv skulle beskriva som väldigt dramatisk och kraftfull. Jag vet att vissa konstvetare, beundrare och även annat folk tänkte och tänker än idag att detta hade att göra med de upplevelser jag själv gick igenom i livet, exempelvis våldtäkten. Jag tror att det är vanligt för konstnärer, artister av alla dess slag till och med, att reflektera upplevelser och egna tankar och känslor i sina verk - och så var det för mig också. Sedan om det alltid var medvetet exakt vilka känslor eller händelser jag avspeglade kanske inte alltid är så tydliga, men de finns där och visar sig i många av mina verk, exempelvis i Judit halshugger Holofernes som jag målade i samband med perioden efter våldtäkten. Med dessa verk lyckades jag ta mig upp till de högre av statusar inom konstnärsyrket, jag lyckades skapa ett namn för mig, men detta var mer under den tidiga Barocken.
Även om jag föddes under renässansen så var det ju under Barocken som jag började få uppmärksamhet för mina verk. Men Barocken var liksom renässansen en svår tid för kvinnliga konstnärer. Sättet att uttrycka sig på kulturellt förändrades nästan helt: renässansen innebar jämvikt, måttfullhet, behärskning, rationalitet och logik medan barocken blev typiskt för rörelse, längtan efter oändligheten, kontraster och djärva blandningar. Stilen blev väldigt dramatisk, ymnig och teatralisk och renässansstilen anses mer lugn och behärskad. De två konstformerna hade olika mål och använde motsatta medel. Renässansen vände sig till förnuftet; den ville framförallt övertyga. Barocken däremot väckte instinkter, sinnena och fantasin, den strävade efter att fascinera. Ett av de vanligare motiven i mina tavlor är bilden av starka kvinnor som är förtryckta av män, ofta målade med dramatiska färger, ”rörelser” och händelser - vilket alltså lutade mer åt barock-stilen än renässansen.
Jag är väldigt tacksam över de möjligheter jag fick och skapade för mig själv som gjorde att jag förtjänar titeln som en av de mest kända och mäktigaste kvinnliga konstnärer under renässansen/barocken - kanske till och med genom tiderna. Jag är stolt över allt det jag åstadkommit trots alla de hinder jag haft på vägen som kvinna i denna patriarkalt styrda och dominerande värld!
http://www.smithsonianmag.com/history/artemisias-moment-62150147/?no-ist=&page=4
http://www2.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/hum02.htm
http://www2.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/ren-women01.htm
